Nu tar vi det en gång för alla..
Just nu är mitt liv kaos, jag försöker verkligen klara det i skolan och allt sånt. Jag ligger uppe på nätterna och det är omöjligt att sova, få nätter jag faktiskt inte gråter. Har så fruktansvärt ont överallt, känner mig riktigt trött på allt. Tänker inte ta upp exakt vad jag tänker på eftersom det inte kommer hjälpa.
Men jag är en sån person som faktiskt brukar må rätt dåligt, men har nog aldrig mått såhär. Hur mycket jag än försöker, vad jag än gör så går det åt helvete. Trött på människors syn på livet, att det viktigaste är ligga och supa. Att det är det enda som är viktigt.
Är trött på att man jämt ska se ner på andra och prata skit och trycka ner folk istället för att ge fan i vad andra har på sig eller gör, gör det inte till ditt problem vad just hon eller han väljer att ha på sig..
Trött på att livet jämt är en tävling, perfekta bröst, perfekt rumpa. Man ska ha just dem kilona, inte för stor inte för smal. Allt ska vara perfekt.. och har man inte det, kan man inte vara intressant..
Visst utsidan ger insidan en chans, så är det väl och har alltid varit så men det har gått över gränsen, när man börjar tvivla på sig själv för att man vet inte om man är bra i andras ögon, då har det gått för långt.
Förstår inte varför man ska slänga den där kommentaren, eller varför man ens kollar snett.
Jag menar inte att jag är mobbad och blablabla .. men det jag menar är att jag tex. har fått krama om min otroligt ledsna lillasyster flera gånger för att små skitungar tittar för mycket på hur tjejer "ska" se ut. Kroppsfixerade så in i helvete. och dem är elva år.. sjukt.
Och sen kör man jämt och ständigt på den klassiska "jag bryr mig inte om vad dem säger".. yeah sure. Du kommer hem och kollar dig i spegeln och tänker "är det verkligen så?"
Vet inte om det är jag som har blivit en bitter tonåring eller om jag bara har öppnat ögonen.
nu vet ni iallafall lite av allt detta otroligt jobbiga och jag är ledsen över att det går ut över bloggen men det är ett sätt för mig att få andra att förstå och för mig att skriva av mig.
Kommentarer
Trackback
